kenneloxundas

Här på kenneln så finns naturligtvis rutiner. En av dem är att vi säng-gående får alla hundar varsin "Lole", eller Frolic som de heter, och en personlig önskan om en god natt. Efter det är det lugnt i huset och alla vet att det är sovdags och inget lajbans kommer hända på många timmar.

Hemma säger jag till Jessie att det är dags att "sova sängen" och då lallar hon in i sovrummet. Ingen Lole inte.
Men här ute så har den rutinen satt sig stenhårt! Hon sover med mig i gästrummet och vi går alltid upp före Larsson och sen ligger hon och väntar på sin nattgodis.

När vi kom hem från Norrtälje i tisdags blev Jessie överlycklig och var med i köket när vi packade upp matkassarna. Larsson hade köpt en ny påse Frolic och jag knyckte två godbitar som jag stoppade i munnen på Jessie. Hon tuggade glatt i sig och gick sen och ställde sig vid trappen till övervåningen och glodde på mig.
"Men kom då, vi ska sova nu!". Klockan var fem så jag var inte så sugen, men där ser man hur lätt vanor sätter sig. Utom när man försöker lära sin hund nåt. Typ "sluta skäll på farbrorn i permobil" eller bara ett "Sitt".

En av mina stoltare stunder med Jessie var när hon var närmare året och vi var ute på en liten runda. Då mötte vi en äldre herre som var blind, han hade en vit käpp som han dängde i marken för att känna sig fram.
Det var inte riktigt så min hund uppfattade det....."Kolla vilken kul människa som leker med en pinne som jag genast ska försöka ta". Jag fick stopp på henne tre centimeter ifrån käppen. Hade det bara varit han och jag hade det väl inte gjort nåt eftersom han inget såg men hela byn var på benen just där och då. Om jag skämdes? Nja, ni som känner mig vet att jag inte har nån skam i kroppen (eller var den nu ska finnas) så jag skrattade gott.

Dagen efter att jag vinkat till grannen med bajskratta så la jag mig igen i hängmattan en stund, fast nu fullt påklädd, man lär sig ju som tur är.

Jag hann säkert ligga en sju, åtta minuter innan jag hörde ett VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS som fick mig att sitta upp halvt panikslagen. Jag tittar ungefär sju meter framåt i lite högre gräs ut mot stora granhäcken och ser Sydnie med hela huvudet följa något som åker i gräset. En orm.

Jag insåg att jag inte skulle följa min instinkt att springa dit och vråla som en indian eftersom jag hade 7 hundar ute på tomten och jag behövde ju inte VISA dem - Kolla, en orm!!!. Försökte locka till mig Sydnie vilket gav resultatet att även min hund skulle dit och titta. Sydnie är hennes mamma och tänk om hon gjorde nåt lajbans!!





Från vänster: Sydnie, Sondra och Maddie


Hundarna åkte in i huset fortare än kvickt och inte en valp fick se dagsljuset den dagen, först skulle ormen hittas och brutal-mördas!

Jag ringde Wennborgskan på jobbet och vrålade att "VI HAR EN ORM PÅ TOMTEN!!", så vi bestämde att hundarna stannade inne tills hon kom hem då gräset skulle klippas. Hon tipsade om att jag kunde ringa vår kompis Hasse som är duktig på det mesta.
-Hasse vi har en ORM i trädgården!!!
-Jaha, ta bort den då.
-Jamen jag ser den inte och jag törs inte för den är i det högre gräset där man inte kan köra med gräsklipparen!
-De finns en trimmer i ladan, ta den. Men det är väl ingen fara med en liten orm heller?
-Den var skitnära valphagen!!!! (till saken hör att Hasse skulle köpa Shrek syster som skulle vistas i hagen)
-Va?? Jag kommer!!!

Så Wennborgskan kom hem när hon jobbat klart och då kom Hasse också.
Sen började Operation Bort-med-ormjäveln.

Trimmern gick på el så vi fick dra skarvsladden genom hela trädgården, Hasse och jag klippte sly med sekatör och frun Wennborg var in charge of the grästrimmer. Hon börnade omkring med den där i en halv evighet och jag sa 
-Men tror du inte det räcker nu?
-Men det här är kuuuuuuuuuuuuuuuul! skrattade hon och fortsatte en kvart till.
Hade skarvsladden bara räckt hade hon fortsatt till grannen, så himla kul tyckte hon det var.  


Vi hittade aldrig ormen, hörde den inget mer heller men två veckor senare när jag på morgonen släppte upp valparna i sin hage så hittade jag fem centimeter silverfärgad orm i gräset. Det var varken början eller slutet på en orm utan lite så där mitt på. Man kunde nästan slå ihjäl en gris med den för det var rigor mortis i full blom.
Var fan kom den ifrån? Och var fanns resten av ormen? Hade Wennborgskan lyckats mörda den med trimmern fast hon inte märkte nåt för hon hade kul? Hade Larsson gjorde processen kort med den en dag på gräsklipparen? Hade hundarna hittat den och haft dragkamp?

Ännyväjj, det varken syntes eller hördes några fler ormar den sommaren iallafall.

Från fem veckors ålder fick småttarna vara ute i valphagen varje dag, under förutsättning att det var vackert väder. Ute var lajbans!! De dagar det regnade eller var småkallt fick de vara inne och jevflar i min låda vad förbannade de blev! Men det går inte att förklara vare sig förkylning eller lunginflammation för små svansviftare. 




Middagslur i valphagen


Det kom fler människor och tittade på valparna, dels Larssons kompisar och en del tidigare valpköpare samt de som var intresserade av att köpa just de här valparna. Jag stod brevid valparna varenda gång som en hagga och höll koll, men vad trodde jag folk skulle göra, äta upp dem?? Jag vet faktiskt inte men jag vet att jag ville vara med. Larsson märkte det och var snäll nog att alltid be mig visa valparna. Varje gång snodde jag åt mig Shrek.

Vid sex veckor så händer något annat med valparna, de förvandlas till pirajor!!!! De bits, bits, bits och sen tar de en tugga till. De biter i allt, leksaker, matskålar, varandra och allra helst i människor. För de som sluppigt bli massakerad av valpar kan jag berätta att det känns som om 26 myggor bestämt sig för att sticka en på ett väldigt litet område samtidigt. Det gör skitont. Tänk då fjorton pirajor som kan springa superfort. Själv springer man inte med rädsla för att trampa på nån liten. Tidigare gick jag till rastgården ute och körde ner båda armarna och körde lite mass-gos med valparna men det slutade jag raskt med. Jag vill gärna behålla mitt blod INUTI min kropp.

Nu hade de växt såpass att de kunde ta sig ut ur boxarna i källaren, de räckte med att en enda valp tog sig över så följde de andra efter, en morgon satt det fyra glada skitungar i trappen och de andra tre hade smitit in i ett annat rum. Då var det dags att bygga sig lite nere i källaren, det går inte att låta dårarna gullen löpa fritt där nere inte.
De dagar det regnade fick de stanna inne, men man behövde ju städa hos dem, byta sågspån och så. Man tog en box i taget, ut med ungarna på golvet och så sopade och skyfflade man ihop skräpet och slängde i en säck. Låter enkelt va? Försök göra det med sju pigga valpar runt benen som så gärna "hjälper till"....de bet i borsten, förstörde säcken med nytt spån, förstörde säcken med smutsigt spån, bet mig i benen, körde in sina skallar mellan tvättmaskinen och väggen (tre stycken gjorde det i tur och ordning), fastnade där och lät som flyglarm. Medan ett gäng var ute på golvet så satt de andra och stormskällde i sin box, supergriniga för att de inte fick festa runt som de andra. Sen när första boxen var klar, satte man in valparna igen och gjorde samma sak med andra boxen. Mina gympadojjor hämtade sig aldrig från lektagen nere i källaren.




Från vänster; Stina, Aurora och Melker i sin box i källaren



Men nu flög tiden iväg, valpköpare kom och gick. Larssons kompisar Hasse och Eva skulle ha varsin valp från varsin kull så de hade första tjing.
När de bestämt sig så fördelade Larsson ut de andra, eftersom hon är VÄLDIGT kunnig så bestämde hon vem som skulle till vilken familj. Naturligtvis tog hon hänsyn till de som lämnat önskemål och vilken valp de helst ville ha. Helt plötsligt var Shrek över, det fanns ingen köpare till honom!!!! Den här vackre prinsen stod utan köpare....

 


Men det ordnade sig till slut, han fick en toppenfamilj som längtat länge efter hund och de blev väldigt förtjusta i honom.
Alla 14 valpar fick fina familjer, många av dem hör av sig med uppdateringar om ungarna och det är så roligt att höra hur de är och få se bilder på hur de ser ut. 

Valpar är underbara och alldeles ljuvliga men jag erkänner.....man blir väldans glad när de flyttar, vid åtta veckors ålder är de redo för att börja leva livet ordentligt och få lära sig hur allt går till. Jag trodde aldrig det när jag såg dem som pyttar men på två månader utvecklas de enormt. 
Det lir lite tomt och tyst när de flyttat men lugnet som lägger sig...ahhhhhhhhhh

Men först skulle jag ju säga Hej då till Shrek.........




....det var inte helt enkelt men det gick. Jag var ju helt inställd från början på att inte köpa honom, bara göra honom
väldigt kelen och trevlig. Faktiskt kan jag utan att ljuga tala om att jag lyckades.
När Shrek som nu heter Kevin hade bott med sin familj (som jag tyvärr inte träffat ännu men Larsson har berättat för dem om vår romans) en månad så ringde de hit till kenneln, de pratade med Ewa en stund och sen ville de byta några ord med mig.
De ville tacka för all kärlek jag gett honom och tala om att han var såååååå kelen, tillgiven och vänlig.
Åhh vad glad jag blev, det var exakt vad jag varit ute efter! Jag tipsade om att jag alltid lyft upp honom mot min kind och de hade de förstått av hans beteende.

Men nu ska jag nog skicka ett litet mail till dem och fråga om vi inte kan ses, vill så gärna träffa honom och jag lovar att inte bryta ihop ifall han glömt mig. (det där sista är ett ljug)

Jaha, så där låg de. Allihop. Eller låg och låg, de krälade omkring och väsnades i sina valplådor.
En fördel med pyttevalpar är att de behöver inte så mycket av oss människor förutom lite tillsyn, mamman tar hand om allt.

En sak som jag bestämde när dessa små var födda var att de skulle gilla att bli gosade med. När jag fick hem Jessie så ville hon absolut inte gosa, hon bet mig när jag försökte och sa ungefär "Släpp mig, jag måste genast gå och förstöra nåt" - och det gjorde hon......Jag läste i en bok på bibblan att "nyfödda valpar ska man inte hålla på med i onödan, de ska vara ifred." Det struntade jag fullständigt i, varje dag klappade jag alla 14, lyfte upp dem och petade lite, men man får ta de lugnt så inte mamman får spunk och tror att man ska sno en bebis eller två.

Den första veckan är de inte så våldsamt gulliga utan mest som ganska menlösa marsvin. Efter några dagar så kommer pigmenten så tassar och nos blir svarta, då ökar genast gullighetsfaktorn.




Här  är Kärleken 16 dagar och nu börjar det likna något!

När ungarna är runt 10-12 dagar så öppnar de ögonen och hörselgångarna, de börjar se och höra! Den som var först att få upp ögonen var den allra mörkaste tiken i Vildas kull - det var då jag bytte namn på henne till Aurora som betyder morgonrodnad. (Hon heter nu Ofelia och lever rövare hemma hos Eva Wennborg - men hon är rysligt gullig)

I och med att de börjar höra så är det superkul att iaktta dem, de har ju låtit från dag 1 och nu har de börjat skälla. Vaff! säger valpar, och deras förvåning när de börjar höra är underbar "Vad fan är det som låter???" lallar de runt och undrar. Sen skäller de igen och blir skiträdda för ljudet. Det är inte direkt begåvningsreserven som bor i valplådor.

Ungefär vid samma ålder som ögon och öron fungerar låter man dem smaka rå köttfärs och det brukar vara smaskens. Sen utökar man och ger det köttfärs ett par gånger om dagen för att till slut låta dem få uppblött torrfoder som komplement till mammans mjölk. Mat är väldans gott och när man ätit sig mätt går det bra att somna i matskålen, på resten av maten så de andra inte får nåt utan då ligger valpen där och ser ut som en ruvande höna.





Det blå är en matskål....men den går absolut att använda som säng!


Nu kan man tro att på en kennel så gullar man med valpar hela dagarn, men så är det inte. Det finns ju vuxna hundar som ska tas omhand, de ska ha mat, kärlek, promenader och bus i trädgården. Och det ger man dem gärna. Men så fort det blev en lucka i programmet så var jag hos valparna. Allra mest hos Shrek. Det var otroligt hur tidigt deras olika personligheter visade sig. En del var lite lugnare, några var galet utåtriktade och allra mest var de fulla av lek. Dygnet runt pågick brottningsmatcher som hade imponerat på Frank Andersson, det var nacksving till höger och vänster.

När ungarna var fyra veckor var det dags att flytta ner dem i källaren för de började rymma ur sina valplådor. På söndagen när Larsson hämtat mig i Väsby och vi klev upp på övervåningen så möttes vi av tre glada valpar som var på rymmen!



Shrek fyra veckor och vilar på mitt snygga påslakan. Vi satt ofta på sängen och kelade.


Från tre veckor ålder börjar de bli krävande för oss människor, de ska ha mat flera gånger om dagen (mycket grisig historia varje gång) och nu kissar och bajsar de stora lass så man måste städa valplådan i ett. Avmaskade första gången har man hunit med också, man pressar in avmaskningskräm i munnen på dem, ungefär som när jag äter räkost fast att döma av valparnas sura miner är det inte lika gott.

När de skulle flyttas så  var det försommar och fint väder så jag föreslog att vi skulle ta ut dem i gräset och ta lite fina bilder. Det är lite tidigt i livet med utomhus men det var varmt. Sagt och gjort - ut med 14 smågrisar och deras mammor rakt in i sommaren!



Vänligen observera att Kennelflickan är lättmjölksblå, okammad, har illasittande kläder och vinterkängor!


Shrek och jag var tajta redan vid 4 veckor så han höll sig runt mig, jag var bra att använda som parasoll.


Men det var inte så underligt kanske, jag hämtade honom jämt. Släpade upp honom från källaren och in i vardagsrummet med blåljuget "Shrek vill se på tv!", Larsson gick nog aldrig riktigt på det men lät mig hållas.
Han var så van att jag plockade upp honom att var det nån annan av valparna som blev upptagen blev han förvånad "Jamen va f.. det är ju MIG man gosar med", jag var nog inte så bra för hans storhetsvansinne.....
Alla valpar fick gos, kel och lek varje dag men han fick en skaplig extra dos.

Men nu började potentiella valpköpare dyka upp. Med lite tur var de bedårade av valparna och märkte inte att kennelflickan synade dem i sömmarna. Sen blev jag förskräckt när jag insåg att folk skulle ta valparna ifrån kenneln - MINA UNGAR!!!! De var ju så små, så yttepyttiga. Men de växte till sig...

Vid fem veckors ålder så händer nånting fantastiskt med valpar, de förvandlas från att ha varit hyfsat charmiga marsvin till små hundar! Det går över en natt, i mina ögon är de just då som allra oemotståndligast, man har inte en chans att stå emot. Titta så fin han var!



Nu ropar Larsson att maten är klar.....resten kommer om ett par timmar!

Jag hade sån tur att två tikar, Vilda och Janelle, var dräktiga när jag började på kenneln. Såg fram emot att vara med på valpning och sen följa de gulliga valparna medan de växte upp......little did I know....

Vilda var beräknad till söndag 20 april och Janelle tisdag den 22 april. Veckan innan glodde vi konstant på tjockisarna (tänk anaconda som svalt ett får), tempade dem och höll på. Ingen visade tillstymmelse till att vilja kläcka ägg så på eftermiddagen fredagen den 18:e åkte jag hem som jag brukar.
Jag hann knappt lämna kommunen innan apan gulliga Vilda började valpa.
"Skit också, men Janelle är ju kvar".
Jag kommer hit på söndagar. På eftermiddagen mellan 17-18.
Därför kom Janelles första valp klockan 14. Thank you very much.
Men jag var där vid 18 och hann se tre ungar födas. Väldans kladdig historia det där.

Innan de ens var födda bestämde jag att de behövde arbetsnamn! (De får ju tjusiga kennelnamn senare och många (Tuppenjag!) kallar hunden något helt annat.) Men jag ville kalla de här för något och hade bestämt att Vildas ungar var Saltkråkeungar så namnen fördelades raskt, pojkarna blev Melker och farbror Vesterman. Flickorna blev Teddie, Freddie, Stina, Skrållan och Aurora som inte finns i Saltkråkan men vaddårå?
Janelles ungar var Bullerbybarn, pojkarna blev Olle, Bosse och Lasse. Flickorna blev Anna, Lisa, Britta och Kerstin.

Nu är det så att små valpar behöver man hålla ögonen på, kolla att de mår bra och att ingen har irrat iväg till nåt hörn och blir kall eller att mamman är trött och lägger sig slarvigt så nån liten hamnar under henne. Därför bor de i sovrummet. Larsson hade Vilda och hennes sju bebisar i sitt sovrum och jag fick Janelle och hennes nyfödda i mitt rum och första natten fick jag lära mig något nytt. Nyfödda valpar låter! De låter så in i h-e!!
Ni som sett Stjärnornas krig och kommer ihåg roboten R2D2 och dessutom minns hur han lät "bzzz bzzz  gnissel pip vissel bzz", ni har en aning om hur dessa sju valpar levde om. Jag tror jag bad dem vara tysta 23 ggr den natten, ni vet att första gången ber man vänligt "Snälla ungar, kan ni vara lite tysta tror ni?" och sista gången blir det mer ett brölande "Men KÄFTEN då!!"
Och det hade säkert hjälpt ifall det var så att små valpar hör något men de är blinda och stendöva i ungefär 10-12 dagar. Kanonpraktiskt ifall man vill hålla en rejv hemma men annars är det mest irriterande. De här ungarna gapade i tre veckor så tro mig när jag säger att jag glodde dem i öronen v-a-r-j-e dag för att se om det skulle gå att ha ett litet samtal. 

Ännyväjj, bland dessa vrålapor fanns det en som utmärkte sig redan under första natten. 
En tjock, ganska ljus pojke. Det var han som föddes först och han led uppenbarligen av storhetsvansinne.
Han skrek jämt! Allra högst vrålade han om nån av de andra råkade lägga sig lite ovanpå honom. Övrig tid skrek han om det mesta; Jag vill ha mat! Ge mig en bättre tutte! Jag är varm! Jag är kissnödig! Är vi framme snart? Jag fryser!
Det var Olle. Så jag tog upp honom, tog en ordentlig titt på honom och stackaren såg inte klok ut! Stort huvud, GIGANTISK näsa och småsmå tjocka öron som stod rakt ut. Han såg ut exakt som träsktrollet Shrek!!
Så det blev hans nya namn.  

Nu har Kennelflickan tagit över tangeterna en stund. Jag tänkte under veckan ge mig på att presentera hundarna som bor här. Det kommer ta en stund. Jag börjar med att berätta hur det gick till när jag kom hit som kennelflicka första gången i våras. (För er som undrar så heter det kennelFLICKA trots att man är lika gammal som bergatrollet, okej?!) Here goes:

En söndagkväll i mars kom jag och min golden Jessie hit. Efter en timme eller så bad Larsson mig att hämta de fyra hundar som var i rastgården bakom huset, de skulle få räjsa i trädgården en stund. Just de fyra hundar är lite...hmm...yviga till sättet och visar sin glädje genom att överfalla en. Jag gick ut och öppnade grindar efter konstens alla regler och ställde mig bakom den sista så att hundarna sprang förbi mig, "Jösses vad smart jag är haha", stod jag mitt arma elände och tänkte medan jag stängde igen grindarna. Då hade hundarna redan undrat att "Vem fan var det DÄR? Vi springer tillbaka och kollar" och då började cirkusen......Ramsey och Fadilah var allra yvigast. När Fadilah blir väldigt glad så nyps hon, Ramsey hoppar upp och kramas med frambenen. Jag blev indängt i grinden som vid ett bättre knarktillslag, de hoppade, knuffade och nöp mig och till slut bet Fadila tag i mina mjukisbyxor och drog ner dem så heeeela vita rumpan lyste i mörkret. Jag stod alltså och moonade grannen.....Jag vräkte undan hundarna, fick upp brallorna och stormade in till Larsson och fräste "Det där jevfla dårskapet kan du ta in själv i fortsättningen" och nu säger jag inte att det MÅSTE finnas ett samband här men två veckors senare stod flyttbilen utanför grannhuset och de fort iväg med en fart som hade gjort Kenny Bräck grön av avund...sen dess har det bara blivit värre men det får ni höra mer om imorgon, p.s. Den översta bilden är av Ramsey-som-kramas och den undre är av Fadilah-rumpvisaren //Kennelflickan

O. Keep On Kacalyn  äg. Fam Paulsson

O. Joyable Janessa   äg. fam. Ramn

 

O. Elegant Elvira  äg. fam. Ekegård