kenneloxundas

Här på kenneln så finns naturligtvis rutiner. En av dem är att vi säng-gående får alla hundar varsin "Lole", eller Frolic som de heter, och en personlig önskan om en god natt. Efter det är det lugnt i huset och alla vet att det är sovdags och inget lajbans kommer hända på många timmar.

Hemma säger jag till Jessie att det är dags att "sova sängen" och då lallar hon in i sovrummet. Ingen Lole inte.
Men här ute så har den rutinen satt sig stenhårt! Hon sover med mig i gästrummet och vi går alltid upp före Larsson och sen ligger hon och väntar på sin nattgodis.

När vi kom hem från Norrtälje i tisdags blev Jessie överlycklig och var med i köket när vi packade upp matkassarna. Larsson hade köpt en ny påse Frolic och jag knyckte två godbitar som jag stoppade i munnen på Jessie. Hon tuggade glatt i sig och gick sen och ställde sig vid trappen till övervåningen och glodde på mig.
"Men kom då, vi ska sova nu!". Klockan var fem så jag var inte så sugen, men där ser man hur lätt vanor sätter sig. Utom när man försöker lära sin hund nåt. Typ "sluta skäll på farbrorn i permobil" eller bara ett "Sitt".

En av mina stoltare stunder med Jessie var när hon var närmare året och vi var ute på en liten runda. Då mötte vi en äldre herre som var blind, han hade en vit käpp som han dängde i marken för att känna sig fram.
Det var inte riktigt så min hund uppfattade det....."Kolla vilken kul människa som leker med en pinne som jag genast ska försöka ta". Jag fick stopp på henne tre centimeter ifrån käppen. Hade det bara varit han och jag hade det väl inte gjort nåt eftersom han inget såg men hela byn var på benen just där och då. Om jag skämdes? Nja, ni som känner mig vet att jag inte har nån skam i kroppen (eller var den nu ska finnas) så jag skrattade gott.