Fadilahs valpar!
Tänk, att det är nästan ett helt år sedan, jag hade valpar.
Tiden går verklig fort.
Den 18.e januari, tre dagar för tidigt, när jag precis kommit hem från bilverkstaden, började Fadilah valpa.
Jag möttes i dörren av en flåsig Fadilah, som ville gå ut. På golvet såg jag en blöt pöl, vattnet hade gått!
Maddie, Fadilahs mamma, var lika otroligt tjock, som sin dotter, när hon skulle få sin första kull.
Den gången orkade inte livmodern dra ihop sig, så det blev snitt. Jag var faktiskt lite orolig att samma sak skulle hända nu.
Jag var inte alls förberedd på valpning, så jag fick tänka ut, vem jag kunde be att komma för att assistera mig.
Valpningar kan ju dra ut på tiden och alla de andra hundarna måste ju få sin skötsel.
Har en jättegullig granne, Ulrika, som glatt ställde upp.
Hon är både hund, häst och fårägare och van med födslar.
Alltså kom Ulrika och då hade redan den första valpen kommit, utan problem.
Det ploppade ut några till, ganska snart, men när nr. 5 kom, var det en valp, bara hälften så stor som de andra. En tik, som var livlös och det gick inte heller att "få igång" henne.
Shit happens, dax för nästa, men mellan 6:an och 7:an gick det tre timmar.
Med ena foten i bilen för att åka till veterinär, kom äntligen den lilla pojken ut, pigg och glad.
Kl. 2 på natten, kunde äntligen Ulrika åka hem och jag och Fadilah försökte vila, efter att hon fött 10 valpar, varav en liten död tik.
Döm om min förvåning, när hon sex timmar senare krystar ut en död hanvalp.
Nåväl, jag var glad att den kom ut naturligt.
Två dygn går och allt är lugn och ro. Fadilah sköter de små, alldeles utmärkt.
Då, börjar hon att krysta igen!
Trodde inte mina ögon, hade hon en valp kvar???
Såg framför mig, hur jag skulle få åka och snitta fram en död valp, efter allt hon genomgått.
Ringde Ulrika, som med sina små och smala händer, kanske skulle kunna känna om en valp var på väg. Mina händer är mer som smedhänder.
Hon kände inget, men jag beslöt ändå att åka till vet. för att kolla läget.
Via röntgen och ultraljud, konstaterades att ingen valp fanns kvar, puh, men att en livmoderinflammation, var på gång.
Tack vare mediciner, mår Fadilah nu alldeles utmärkt!
Tänk att efter 40 år med uppfödning, lär man sig något nytt!
Fadilah är en utmärkt mamma, lugn och trygg!
I morgon är valparna 2 veckor och jag och Fadilah njuter av dem.
Pappa till valparna är fina Ringmaster Nimbus, som jag har en dotter efter.
Mamma till henne är Annie. Michelle är en fantastiskt trevlig och söt flicka.
Kommer att vara hypernervös, när hon ska röntgas, vill så gärna att hon är fri.
Sötnosen Alma, är nu röntgad med A höfter och ua på armbågarna!!!
Till helgen skall Annie och jag åka och träffa underbara Ramse.
Om tycke uppstår, hoppas jag att det blir parning, så Annie äntligen får Ramsebarn.
Annie
Ramse
Wish me luck!!!
Tiden går verklig fort.
Den 18.e januari, tre dagar för tidigt, när jag precis kommit hem från bilverkstaden, började Fadilah valpa.
Jag möttes i dörren av en flåsig Fadilah, som ville gå ut. På golvet såg jag en blöt pöl, vattnet hade gått!
Maddie, Fadilahs mamma, var lika otroligt tjock, som sin dotter, när hon skulle få sin första kull.
Den gången orkade inte livmodern dra ihop sig, så det blev snitt. Jag var faktiskt lite orolig att samma sak skulle hända nu.
Jag var inte alls förberedd på valpning, så jag fick tänka ut, vem jag kunde be att komma för att assistera mig.
Valpningar kan ju dra ut på tiden och alla de andra hundarna måste ju få sin skötsel.
Har en jättegullig granne, Ulrika, som glatt ställde upp.
Hon är både hund, häst och fårägare och van med födslar.
Alltså kom Ulrika och då hade redan den första valpen kommit, utan problem.
Det ploppade ut några till, ganska snart, men när nr. 5 kom, var det en valp, bara hälften så stor som de andra. En tik, som var livlös och det gick inte heller att "få igång" henne.
Shit happens, dax för nästa, men mellan 6:an och 7:an gick det tre timmar.
Med ena foten i bilen för att åka till veterinär, kom äntligen den lilla pojken ut, pigg och glad.
Kl. 2 på natten, kunde äntligen Ulrika åka hem och jag och Fadilah försökte vila, efter att hon fött 10 valpar, varav en liten död tik.
Döm om min förvåning, när hon sex timmar senare krystar ut en död hanvalp.
Nåväl, jag var glad att den kom ut naturligt.
Två dygn går och allt är lugn och ro. Fadilah sköter de små, alldeles utmärkt.
Då, börjar hon att krysta igen!
Trodde inte mina ögon, hade hon en valp kvar???
Såg framför mig, hur jag skulle få åka och snitta fram en död valp, efter allt hon genomgått.
Ringde Ulrika, som med sina små och smala händer, kanske skulle kunna känna om en valp var på väg. Mina händer är mer som smedhänder.
Hon kände inget, men jag beslöt ändå att åka till vet. för att kolla läget.
Via röntgen och ultraljud, konstaterades att ingen valp fanns kvar, puh, men att en livmoderinflammation, var på gång.
Tack vare mediciner, mår Fadilah nu alldeles utmärkt!
Tänk att efter 40 år med uppfödning, lär man sig något nytt!
Fadilah är en utmärkt mamma, lugn och trygg!
I morgon är valparna 2 veckor och jag och Fadilah njuter av dem.
Pappa till valparna är fina Ringmaster Nimbus, som jag har en dotter efter.
Mamma till henne är Annie. Michelle är en fantastiskt trevlig och söt flicka.
Kommer att vara hypernervös, när hon ska röntgas, vill så gärna att hon är fri.
Sötnosen Alma, är nu röntgad med A höfter och ua på armbågarna!!!
Till helgen skall Annie och jag åka och träffa underbara Ramse.
Om tycke uppstår, hoppas jag att det blir parning, så Annie äntligen får Ramsebarn.
Annie
Ramse
Wish me luck!!!
