kenneloxundas

Äntligen hittade jag en plogad skogsväg, där jag kan gå med hundarna!!! Tjohoooooo!
Mina vovvar går alltid lösa på promenaderna, eftersom jag har ont i ryggen och fötterna och knäna och och och.......
Snälla som de är, sticker de inte iväg, utan håller sig inom 50-60 meter, uuuuuuuuuuuuuuuuuuuutom den där jävla Annie!!!!!
Ja, sticker gör hon egentligen inte, men kommer inte på befallning, Gud bevars. Var väl tax i sitt förra liv.
Kommer kallad, men ej strax. Född till slav är ingen tax!!!!!
Det var en bit till den där skogsvägen, närmare bestämt 4 km. Så det blev ju bil dit då.
Tycker att mina hundar, nästa klättrat på väggarna, den senaste tiden. Att gå ut på ängarna och gräva sork, är väl kul, ,men mycket springa, blir det ju inte.
Visserligen har de en stor tomt att springa på, men de är vana att bli cyklade med, eller springa i skogen, bada på sommaren.
Snömängden i år, samt min dåliga fysik, har satt stopp för det, denna vinter.
Alltså, tjohooooo, vilken lycka, en lång, hyfsat plogad skogsväg, att raca på!



Observera att Annie, inte är med på bilden!!!!
Redan på väg bort, "fastnade" hon i ett sorkhål, men kom faktiskt ikapp oss  efter ett tag.
Jag blev nog lite övermodig i solskenet och gick lite väl långt, i alla fall med tanke på att jag skulle få med kroppen tillbaks till bilen.
Det gick ju bra att gräva sork, här också. Men de "normala" hundarna kunde i alla fall slita sig från grävningen.



Filifjonkans dag var gjord, hon hittade lite, lite vatten i ett dike!!!
Insåg i alla fall, att det var dags att vända.
Alla, säger alla, utom Annie, tyckte det samma!
Förbannade hund (man får tänka så i bland) hon kommer väl efter så småningom.
Nehej då, inte den där jävla Annie, inte.
Sista biten till bilen, stapplade jag fram, muttrandes och svärand, den där jävla Annie!!!!


In med alla de andra fem, det var inga problem med dem, de hörde att matte inte var på så strålande humör.
Till saken hör nu att jag aldrig skulle våga låta någon hund stanna utan uppsikt i skogen, eftersom det finns både varg och lo här. Folk verkar inte ha förstått allvaret med dessa rovdjur in på knutarna.
Säkert de som inga djur har, som kan nonchalera fakta.

Så det blev till att stappla tillbaka igen och jag kan ju lugnt påstå att jag inte var len i truten!!!!!!
Ja, se där stod hon och glodde på mig , en bra bit bort från bilen.
Jag fick behärska mig mycket, kan jag säga. Gick fram till henne, med sammanpressade käkar.
Otroligt nog, stod hon kvar och lät sig kopplas!
Suverän linförighet på tillbakavägen, inte ett ord, sa matte till den där jääääävla Annie

Men åååååh, vad jag älskar den där jävla Annie och åååååååh, vad gärna jag vill ha en tik efter henn.
Aaaaatt man aldrig lär sig.