När det inte begav sig!
Är det någon mer än jag, som tycker synd om just miiiiiiiig??
140 mil körda på 3 dagar. Full av stress och frustration.
Ja, ja,ja, har vi hört det förut, hundkärringar är skvatt galna.
Jag slår nog rekordet där, i alla fall. Kul att man är bäst på nåt!
Tillbringade hela onsdagen i Sala, för att titta på Tilda-Ramsevalpar och para Jonna med Ramse.
Så var min plan, i alla fall. En massa prover var tagna och allt skulle stämma.
Ha, så hade de inblandade hundarna inte alls tänkt sig.
Inget verkade stämma, försökte med Janelle och Annie också.
Man ska ju lita på hundarna.
Det slutade med att Lisa och Ramse fick med sig Jonna och Janelle hem till Ödeshög.
Egentligen var det tänkt att Janelle skulle paras med Nimbus, men planerna blev något omkullkastade.
Fy, så larvig jag är, men det kom en liten rackarns tår, när jag åkte ifrån mina flickor.
Ny dag och ny resa. Torsdag kl. 10.00 drog jag iväg mot Åmål, Ramsay i baksätet och en höglöpande Annie
längst bak.
Ramsay fick följa med, så kennelflickan skulle få det lite lindrigare. Fanns ju fler löpisar kvar hemma.
Resan till Åmål, gick alldeles utmärkt, framme kl. 16.00.
Strax blev det parning med fina Nimbus och på detta gott fika.
Intressant att se om madam vill bli dräktig denna gång.
Trevligt att träffa matte Ulla och se hennes fina pojkar.
Ja, så skulle vi då vidare mot Ödeshög.
Lätt som en plätt, skulle det vara att köra så långt jag orkade och ta in på hotell, så nära Ö-hög, som möjligt.
Hur i h.l.ete, kunde jag då hamna i Skara!!!!!!????????
Kan ju säga att jag var nära att ta till lipen av trötthet, men det var bara att fortsätta till Jönköping, dit jag kom 24.00.
Hittade ett trevligt hotell, där hundar var välkomna.
Hur gör jag nu, med en löpis och en hane??
Flickan i receptionen erbjöd sig att hålla Ramsay, medan jag hämtade packning och Annie.
Det är då märkvärdigt att en hund som vanligtvis är riktigt slarvig med att hålla sig, inte skulle kissa så jag kunde få lägga mig. Gick och vankade i en halvtimme, men neeeejdå.
Gav upp, till sist och placerade Annie på toan, hade grindar med, tack och lov.
Hämtade Ramsay och frågade om det möjligen fanns något att äta och dricka, denna sena timme.
Gullungen i receptionen kom till rummet, med toast och en öl.
Fy farao, vad gott.
Uppe i varv, som jag var, kunde jag inte sova.
Nästa morgon bar det av till Ödeshög och mina flickor. Nya tårar.
Den dagen blev Jonna parad och jag insåg att jag skulle behöva stanna en natt till,. för att Janelle skulle kunna få chansen.
Nu började hennes löp att ta slut, så för att vara säker på att det fortfarande skulle funka, drog jag i väg till Linköping för ett nytt progesteronprov. 15 mil tur o retur.
Provet visade att det fortfarande skulle gå att para henne.
Från Linköping tillbaka till ett vandrarhem, inte så långt från Ramse.
Efter en kort installation, tillbaka till Ödeshög, för ett nytt försök.
Nix, det ville sig inte och jag frös, så jag hackade tänder.
Gav upp och åkte tillbaka till det varma goa rummet på vandrarhemmet.
Då hade jag tre höglöpande tikar och en mycket pilsk hane, som måste samsas i ett rum!!!!
Men, då tackar man för uppfinningen av kompostgaller!!!
Annie!
Janelle!
Ramsay på toan!
Jonna njöt i sängen!
Det var stört omöjligt att ha löpisarna tillsammans, då det blev ett evigt gökande, framför näsan på Ramsay.
Tänk vad skönt det var att sitta mol alena på detta vandrarhem, en gammal kasern, med hundarna, gott att äta och ingen tv. Det var så lugnt och tyst.
Sista försöket att para Janelle, gjordes lördag morgon.
Det sket sig, det också, så kosan styrdes hemmåt.
Sträckkörde, förutom en sväng in i Nyköping för proviantering och var äntligen hemma 16.00.
Vad har jag nu lärt mig av detta???
Absolut ingenting!
På söndag kommer i alla fall lilla Alma, det ser jag fram emot.
140 mil körda på 3 dagar. Full av stress och frustration.
Ja, ja,ja, har vi hört det förut, hundkärringar är skvatt galna.
Jag slår nog rekordet där, i alla fall. Kul att man är bäst på nåt!
Tillbringade hela onsdagen i Sala, för att titta på Tilda-Ramsevalpar och para Jonna med Ramse.
Så var min plan, i alla fall. En massa prover var tagna och allt skulle stämma.
Ha, så hade de inblandade hundarna inte alls tänkt sig.
Inget verkade stämma, försökte med Janelle och Annie också.
Man ska ju lita på hundarna.
Det slutade med att Lisa och Ramse fick med sig Jonna och Janelle hem till Ödeshög.
Egentligen var det tänkt att Janelle skulle paras med Nimbus, men planerna blev något omkullkastade.
Fy, så larvig jag är, men det kom en liten rackarns tår, när jag åkte ifrån mina flickor.
Ny dag och ny resa. Torsdag kl. 10.00 drog jag iväg mot Åmål, Ramsay i baksätet och en höglöpande Annie
längst bak.
Ramsay fick följa med, så kennelflickan skulle få det lite lindrigare. Fanns ju fler löpisar kvar hemma.
Resan till Åmål, gick alldeles utmärkt, framme kl. 16.00.
Strax blev det parning med fina Nimbus och på detta gott fika.
Intressant att se om madam vill bli dräktig denna gång.
Trevligt att träffa matte Ulla och se hennes fina pojkar.
Ja, så skulle vi då vidare mot Ödeshög.
Lätt som en plätt, skulle det vara att köra så långt jag orkade och ta in på hotell, så nära Ö-hög, som möjligt.
Hur i h.l.ete, kunde jag då hamna i Skara!!!!!!????????
Kan ju säga att jag var nära att ta till lipen av trötthet, men det var bara att fortsätta till Jönköping, dit jag kom 24.00.
Hittade ett trevligt hotell, där hundar var välkomna.
Hur gör jag nu, med en löpis och en hane??
Flickan i receptionen erbjöd sig att hålla Ramsay, medan jag hämtade packning och Annie.
Det är då märkvärdigt att en hund som vanligtvis är riktigt slarvig med att hålla sig, inte skulle kissa så jag kunde få lägga mig. Gick och vankade i en halvtimme, men neeeejdå.
Gav upp, till sist och placerade Annie på toan, hade grindar med, tack och lov.
Hämtade Ramsay och frågade om det möjligen fanns något att äta och dricka, denna sena timme.
Gullungen i receptionen kom till rummet, med toast och en öl.
Fy farao, vad gott.
Uppe i varv, som jag var, kunde jag inte sova.
Nästa morgon bar det av till Ödeshög och mina flickor. Nya tårar.
Den dagen blev Jonna parad och jag insåg att jag skulle behöva stanna en natt till,. för att Janelle skulle kunna få chansen.
Nu började hennes löp att ta slut, så för att vara säker på att det fortfarande skulle funka, drog jag i väg till Linköping för ett nytt progesteronprov. 15 mil tur o retur.
Provet visade att det fortfarande skulle gå att para henne.
Från Linköping tillbaka till ett vandrarhem, inte så långt från Ramse.
Efter en kort installation, tillbaka till Ödeshög, för ett nytt försök.
Nix, det ville sig inte och jag frös, så jag hackade tänder.
Gav upp och åkte tillbaka till det varma goa rummet på vandrarhemmet.
Då hade jag tre höglöpande tikar och en mycket pilsk hane, som måste samsas i ett rum!!!!
Men, då tackar man för uppfinningen av kompostgaller!!!
Annie!
Janelle!
Ramsay på toan!
Jonna njöt i sängen!
Det var stört omöjligt att ha löpisarna tillsammans, då det blev ett evigt gökande, framför näsan på Ramsay.
Tänk vad skönt det var att sitta mol alena på detta vandrarhem, en gammal kasern, med hundarna, gott att äta och ingen tv. Det var så lugnt och tyst.
Sista försöket att para Janelle, gjordes lördag morgon.
Det sket sig, det också, så kosan styrdes hemmåt.
Sträckkörde, förutom en sväng in i Nyköping för proviantering och var äntligen hemma 16.00.
Vad har jag nu lärt mig av detta???
Absolut ingenting!
På söndag kommer i alla fall lilla Alma, det ser jag fram emot.
Kommentarer
Postat av: Annette
Nä! Nu är det dags för guldfiskar istället, hos dig också. Troligen mer rofyllt än det där livet...
Sköt om dig. Vi hörs sen.
Trackback
